Konsthall

Årets Konst i Ån pågår under perioden 28/6 - 11/8 2019 och finns att beskåda utefter ån som rinner centralt genom Norrtälje stad.

Medverkande konstnärer:
Frode Gundorf Nielsen, Åse Frid, Karin Häll, Andrea Hvistendal, Katja Petterson, Leif Elggren, Stadsröra (Helena Lambert,
Sara Lindström, Åsa Norling, Susanna Lundberg)

1. Frode Gundorf Nielsen
Titel: NORTH EAST SOUTH WEST

Konstverket består av fyra trekantiga objekt. Orden på skyltarna kommer från en text av den danska författaren Erik Lindsø. På svenska blir översättningen i stil med ”Det finns något om livet nu, men inte någon annanstans.”

Uttrycket är tryckt med ett ord på varje sida av objekten/skyltarna. Det betyder att man aldrig kan läsa hela meningen på en gång, men kanske läser ”meddelandet” vid objektets rörelse.

2. Åse Frid
Titel: Norrtälje/North Carve

Åse Frid arbetar med konst i text‐ och bildfältet. Hon utforskar kommunikationen mellan text och bild och relationen mellan materialitet, språk, dröm och seende.
Hennes arbete styrs ofta av regler, som bygger på att bilden målas fram runt bokstäverna, som utgör en slags ytans varp. Underlagets vita sparas ut då färgen fylls i inuti och runt de ihåliga bokstäverna. Det långsamma arbetet leder till drömska tidsbubblor där arbetet antingen styrs helt av reglerna, eller spårar ur.
Centralt är den språkliga och bildmässiga översättningens olika problem parallellt med en närhet till dålig och ovärdig humor

”Norrtälje har vuxit fram på bägge sidor av ån. 1298 nämns platsen i skrift första gången som In Telgium, tälje. På gamla kartor saknas namn på Norrtäljes centrum runt ån, troligen var det Tälje. På 1400-talet kallades platsen Norra Taelgha.

Jag tänker mig ån som har täljts och karvats fram av vattnets flöde genom årtusenden och i vår tid av byggandet av förstärkande åkanter. Jag har översatt Norrtälje ordagrant till North Carve, och bildat ett svenskt-engelskt ordpar som cirklar runt, runt i jakt på mening som aldrig hittas, och låtit det cirklande måleriarbetet runt bokstäverna följa sin egen bildmässiga logik.
 
Hur kommunicerar man ut sin plats till världen? Hur markerar man sin plats? Vilket eller vilka språk är viktiga? Vilka färger och symboler?
Jag tänker mig den blå färg som Norrtälje kommun använder i sin kommunikation utåt, och vad den innebär.
Blått är också drömmens färg, himlens och havets färg.”

3. Andrea Hvistendal
Titel : The Commons of the Cloud - Charge your self with the space to be:

Det digitala molnet har blivit en del av våra gemensamma offentliga och privata utrymmen. Molnet syftar till att höja fenomenen av den mänskliga digitala
existensen vi har skrivit in.

Utan gränser överträffar våra digitala commons överlägset vår fysiska
begränsning rymd och tid. Alla digitala enheter skapar en web av anslutning och ömsesidigt beroende mellan människor, våra verktyg och maskiner. Även platser runt om i världen som inte ingår i denna anslutning påverkas.

Molnet har kommit för att stanna. Osynlig och synlig på samma gång. Det svävar över oss människor, böjer våra huvuden för att blicka på det genom våra enheters fönster och blir förlängda lemmar av vår mänskliga kropp. Kraften i den digitala tiden kommer med både fördelar och risker. Riskerna med maskiner som förändrar vårt syfte och mänskligheten kanske till och med torkar bort vår existens när vi torkar ut hundratals andra arter i vår strävan efter utveckling.
Vi kan inte ignorera eller ändra denna snabba förändring. Vi måste därför vara medvetna om att det formar våra tankar och handlingar, för att ge oss möjlighet att söka en bättre balans i våra liv och de strukturer vi delar.

Gränserna mellan våra digitala och våra fysiska commons kommer att lösas upp. Eftersom mänskligheten eventuellt rör sig mot Singularity; ett biologiskt och digitalt sinne som låter oss vara på två ställen samtidigt - en - en fysisk fristad av våra sanna själar - det andra - ett gränslöst moln där allt är möjligt. Det kan vara magiskt eller tragiskt.
Kommer vi att stiga upp genom en digital existens för att nå våra drömmar och stjärnorna på himlen, eller kommer vi att förlora oss i vår tekniska utvecklingens dimma? Eller finns det en säkrare väg däremellan?


4. Katja Petterson
Titel: Balansakt

En installation i vattnet, under och ovan ytan, där neonfärgad plast och pinnar bryter in och blir till en del av ån, en del av vindens och vågornas rörelse, en ny natur.
En balansakt som skapar en dans, en koreografi med hjälp av vattnet och
vindes rörelser, en dans som vi betraktar. En dans som vi varit med och skapat länkas med andra krafter och förenar oss med den omslutande naturen, där gränsdragningen mellan artefakt och miljö inte längre är relevant.

5. Leif Elggren
Titel: Yellow and Black, Y&B

CLAIM: I hereby lay claim to this symbol,
sign, icon — the combination of black and
yellow — wherever it may appear in this or
any other world, in whatever shape, form,
pattern or composition, be it civil or military.
I hereby claim to be its originator and owner.
 
(L.E. Stockholm 1977)

6. STADSRÖRA
Titel: ena sidan Å andra sidan

- ån som vattendelare, bron som passage, gränsen som frizon -

STADSRÖRA
Helena Lambert: scenkonstnär, koreograf
Sara Lindström: filmare, koreograf
Susanna Lundberg: landskapsarkitekt
Åsa Norling: scenograf

Vad är en stads själ?
Vad bygger en stads identitet?
Hur många perspektiv rymmer staden?

Under hösten 2018 genomförde konstnärsgruppen STADSRÖRA en omfattande medborgardialog i Norrtälje i syfte att undersöka staden utifrån olika människors uppfattningar och upplevelser.  En mängd perspektiv på staden fördes fram; Norrtälje som fysisk och faktisk plats, som representation, som vision, som minne, som dröm och fantasi.

I verket ”ena sidan Å andra sidan” iscensätter STADSRÖRA ett urval av invånarnas röster om staden. Ån blir en vattendelare mellan tillsynes oförenliga uppfattningar och bron blir passagen där besökaren bjuds in till att vandra mellan dessa perspektiv och vidare in i staden.

Med hjälp av ordens och fantasins makt bjuder konstverket in besökaren att se Norrtälje, livet där och sig själv utifrån en annan människas platsrelation.

Mitt på bron, där perspektiven gränsar till varandra, finns en frizon - en plats för betraktelse, reflekt-ion och dialog. En plats där perspektiven kan mötas och berika varandra, där ”antingen/eller” kan bli ”både/och”.

7. Karin Häll
Titel: Bidraget

Sedan urminnes tider har människan använt sig av platser med allmänt vatten för att utföra olika rengöringsprocesser, såväl för privat bruk som till avlönat arbete. Vattnet kostar inget, det är kommunalt/allmänt men bidrar till
arbetsprocesser i flera led.

Med bidrag menas (SAOL): insats som utgör en del av ett större sammanhang.
Jag vill lyfta fram det genererande bidraget vilket kommer från det allmänna vattnet som en del i ett större sammanhang: det privata arbetet som utförts i generationer i form av rengöring, hur själva rengöringssektorn i sig är en del som sipprar som ett rörligt vatten mellan det privata och det offentliga.

Installationen BIDRAGET är ett åskådliggörande av sköljandet, tvättandet, skurandet och skrubbandet, den evighetsmaskin som vattnet bidragit med, de som bidrar med städning och i slutänden också de som idag också får avdrag (eller är det bidrag?) för att anlita rengöringshjälp.

ALLMÄNNINGAR

Platsen är oundviklig, skriver poeten och tänkaren Édouard Glissant.
Låt oss följa honom och leka med tanken att en människas vara inte bestäms av språk, kultur eller identitet, utan av sättet på vilket hon tänker och lever en plats. Låt oss gå längre och undersöka vad en plats är. Den är inte fast. En plats är i ständig förändring inte bara därför att jorden rör sig. Platsens gränser förflyttas och förskjuts av våra rörelser och andras. I samklang förändras de. Det kan låta banalt, men platsen är sällsamt säregen – din plats präglar och präglas av dig – och är samtidigt allmän.

Platsen ägs av ingen. Människans plats är inte hennes utan hon delar den med andra som också lever och tänker platsen på deras sätt. Platsen är allmän, un lieu-commun, skriver Glissant, a common-place översätts det till engelska, en gemensam plats men också en vedertagen sanning, en kliché. Samma ordlek går inte att överföra ordagrant till svenska men vi kan kalla det för en all-männing. På något sätt illustrerar oöversättbarheten att språk kan ses som platser som påverkar varandra ömsesidigt. Svenskan väcker andra associationer som är mer kopplade till människan (allas), väcker ett ord vi sällan använder idag (männing).

Franskan och engelskan leder tankarna till något vi delar, inte bara platser utan också kunskap. Att tänka plats är att frigöra skikt av andra språk, andra tider, andra ställen i världen. Platsen är oändlig i dess omfång. Jag kan inte resa runt min plats, inrymma den, skriver Glissant vidare, inte heller dra upp dess konturer med precision, det vill säga stänga den inne.

Din plats må vara liten men där finns tilltrasslade stubbrötter (rhizom) som inte gräver sig neråt, bakåt, utan förgrenar sig utåt, mot det oförutsägbara. En plats finner sitt eko i andra platser; de upprepas och tillsammans utgör de världen. En främling kan se sin plats här. Du kan finna din plats där. Så kan konsten öppna platser och sätta dem i förbindelse med andra.

Glissant igen: Min plats fantasier är förbundna med den föreställbara verkligheten på andra platser i världen och tvärtom.
Att se sin plats är inte att sluta in sig i sitt skal. Snarare än att stänga in oss är platsen vårt språng ut i världen, som vi också delar som en all-männing.

Christina Kullberg

Citaten är hämtade från Édouard Glissants bok Relationens filosofi. Omfångets poesi. Glänta produktion, 2012.